Andres Lokko+James Last!
Andres Lokko. Svenska Dagbladet 20/7
Last når längst in i hjärtat
LONDON | Samma kväll som Lily Allens fantastiska debutalbum släpps visar den faktabaserade digitalkanalen BBC4 en dokumentär om den tyska orkesterledaren James Last.
Det må vara en lika uråldrig som osann kliché att britterna är bäst i världen på att göra tv-dokumentärer. Den brittiska dokumentärfilmens rykte är snarare baserat på ett nästan patologiskt sinne för detaljer, en enorm respekt för excentricitet i alla dess former samt en aldrig sinande tro på att det går att skapa en subkultur kring precis vad som helst.
Last-dokumentären ingår i en serie som innefattat smått briljanta porträtt av den skotske poeten Ivor Cutler, The Falls Mark E Smith och en rörande dokumentation av folkrocklegenden John Martyns benamputation.
Men det är historien om James Last och hans fans – som sedan 60-talets början köpt mer än 45 miljoner av hans album med lättlyssnat symfoniska covers av aktuella hits och bayersk umpa-umpa – som når längst in i hjärtat.
Det handlar om de vi tror verkligen avskyr musik. De som fyller Royal Albert Hall iklädda tyrolerhattar och i skepparkransar dansar jenka till en oändlig umpa-umpaversion av Dancing Queen.
En av musikkritikens allra viktigaste uppgifter är att alltid sätta teori framför praktik.
Att bara gilla musik för att den råkar göra en glad eller lycklig, får en att vilja dansa och skrika ingår inte i vår yrkesbeskrivning. Jag har manualen framför mig och där står det ordagrant att jag malande ska älta och teoretisera tills musikupplevelsen berövats all entusiasm och spontanitet.
Efter att ha sett James Last-fansen dansa i sina egna klubblokaler till hans tolkning av Fågeldansen är detta svårare än någonsin. Att det dessutom framstår som northern soul för ignoranta germanofiler gör ju det hela bara vackrare. Men vad hade detta med Lily Allen att göra? Jo, Alfie, det allra sista spåret på hennes album, är den logiska fortsättningen av James Lasts livsverk. Jag lovar. Skillnaden är minimal, det är fågeldansen i tyrolerhatt, det är umpa-umpa på cockney.
Och jag älskar det. Tack vare Last, både i praktiken och i teorin.
Den brasilianska sextetten CSS debutalbum tampas med ett större problem. På ytan må de framstå som ett svårt retro-experiment där tidningen Vice, designern Kim Jones och Lower East Side/Berlin fortfarande dikterar hur framtiden låter och ser ut. Och CSS singel Let’s make love and listen to death from above borde förstås reduceras till en Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly för den post-ironiska elektroknas- generation som för länge sedan borde ha gått vidare.
Men man måste förlåta dem, ty i all sin retrofuturistiska kärlek till Hot Chips garderob och den där ständigt närvarande Tom Tom Club-hiten har de gjort sommarens allra bästa singel.
Förhoppningsvis gör James Last umpa-umpa av den på sitt nästa och 317:e album.
Last når längst in i hjärtat
LONDON | Samma kväll som Lily Allens fantastiska debutalbum släpps visar den faktabaserade digitalkanalen BBC4 en dokumentär om den tyska orkesterledaren James Last.
 | Junior Boys – So this is goodbye (kommande album) Vad är det med Andres? Har han fastnat i retro-träsket han också? Ska han inte använda sitt skarpa skägg och sina fina skjortor för att peka framåt? Nej, han sitter där i västra London och lyssnar på musik som tror att det är 1984 och gömmer Prefab Sprout-melodier under ett syntpoptäcke. Fy på sig! Chris Anderson – The long tail (bok) Ibland måste man läsa populärekonomiska studier av Wired- redaktörer bara för att få sina egna teorier om kulturkonsumtionens ständiga förändring bekräftade. Anderson sammanfattar pedagogiskt och underhållande de senaste årens resa mot ”blockbusterns” död, födelsen av MySpace samt förklaringen till Ebays genomslagskraft. Klaxons – Gravity’s rainbow (Van She Remix) (singelspår) Australiens framtid gör briljant diskorock av Klaxons egna och – redan alldeles tillfredställande – moderna fusion av happy hardcore- möter-EMF. |
Last-dokumentären ingår i en serie som innefattat smått briljanta porträtt av den skotske poeten Ivor Cutler, The Falls Mark E Smith och en rörande dokumentation av folkrocklegenden John Martyns benamputation.
Men det är historien om James Last och hans fans – som sedan 60-talets början köpt mer än 45 miljoner av hans album med lättlyssnat symfoniska covers av aktuella hits och bayersk umpa-umpa – som når längst in i hjärtat.
Det handlar om de vi tror verkligen avskyr musik. De som fyller Royal Albert Hall iklädda tyrolerhattar och i skepparkransar dansar jenka till en oändlig umpa-umpaversion av Dancing Queen.
En av musikkritikens allra viktigaste uppgifter är att alltid sätta teori framför praktik.
Att bara gilla musik för att den råkar göra en glad eller lycklig, får en att vilja dansa och skrika ingår inte i vår yrkesbeskrivning. Jag har manualen framför mig och där står det ordagrant att jag malande ska älta och teoretisera tills musikupplevelsen berövats all entusiasm och spontanitet.
Efter att ha sett James Last-fansen dansa i sina egna klubblokaler till hans tolkning av Fågeldansen är detta svårare än någonsin. Att det dessutom framstår som northern soul för ignoranta germanofiler gör ju det hela bara vackrare. Men vad hade detta med Lily Allen att göra? Jo, Alfie, det allra sista spåret på hennes album, är den logiska fortsättningen av James Lasts livsverk. Jag lovar. Skillnaden är minimal, det är fågeldansen i tyrolerhatt, det är umpa-umpa på cockney.
Och jag älskar det. Tack vare Last, både i praktiken och i teorin.
Den brasilianska sextetten CSS debutalbum tampas med ett större problem. På ytan må de framstå som ett svårt retro-experiment där tidningen Vice, designern Kim Jones och Lower East Side/Berlin fortfarande dikterar hur framtiden låter och ser ut. Och CSS singel Let’s make love and listen to death from above borde förstås reduceras till en Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly för den post-ironiska elektroknas- generation som för länge sedan borde ha gått vidare.
Men man måste förlåta dem, ty i all sin retrofuturistiska kärlek till Hot Chips garderob och den där ständigt närvarande Tom Tom Club-hiten har de gjort sommarens allra bästa singel.
Förhoppningsvis gör James Last umpa-umpa av den på sitt nästa och 317:e album.
Kommentarer
Trackback