the Oak

Varför flyga ända till N.Y när man kan ta ringlinjen Folkets park?

Efter att ha besökt möllevångsfestivalen och fått nog av jonglerande gycklare o band som borde ha stannat i replokalen fick vi söka oss till andra sidan Bergsgatan för att koppla av med en öl eller två.
Gissa om vi inte fick koppla av en sekund. Vi hamnade nämligen på D&D bar på Fiskaretorget. Här var det  underhållning på Toppnivå. Freaks, hockeyfrillor, alkisar, Latinohits på synt, billig öl, speedade damer o en hel massa andra människor som hade platsat i vilken Tom Waits låt somhelst.
Härmed utnämns D&D till veckans, eller varför inte sommarens, bar!!!

Vid det laget borde man ha lärt sig att spelningar aldrig börjar på utsatt tid(utom på Roskilde).
Jag hann t.o.m hem om och byta strumpor.  Dipper levererade som vanligt trots dom kassa förutsättningarna. Blev inte direkt några bra foton med den nästan obefintliga scenbelysningen.
Om detta band inte, som Jocke uttryckte det, haft ena foten i graven, så hade dom förmodlingen varit "hype of the year" och prytt tidningsomslag världen över. Det hade kanske hjälpt tll om dom hade haft adress Brooklyn, James Murphy( LCD s.s) har ju lyckats med den bedriften trots både ålder och mage.

Här har man tillbringat de senaste 4 dagarna. Kroppen är rätt mörbultad och det ska bli bli skönt att gå till jobbet i morgon o vila upp sig( obs ironi!).  Tack till Växjögänget: l.o.l.

Idag fick man fint besök av La Famiglia Bengtsson-Krook Här representerade av Måns o Tipton( den lite mindre, helt svartklädda). Resten av familjen fastnar förhoppningsvis på någon bra bild imorgon.

Andres Lokko. Svenska Dagbladet 20/7
Last når längst in i hjärtat

LONDON | Samma kväll som Lily Allens fantastiska debutalbum släpps visar den faktabaserade digitalkanalen BBC4 en dokumentär om den tyska orkesterledaren James Last.

Junior Boys – So this is goodbye (kommande album) Vad är det med Andres? Har han fastnat i retro-träsket han också? Ska han inte använda sitt skarpa skägg och sina fina skjortor för att peka framåt? Nej, han sitter där i västra London och lyssnar på musik som tror att det är 1984 och gömmer Prefab Sprout-melodier under ett syntpoptäcke. Fy på sig! Chris Anderson – The long tail (bok) Ibland måste man läsa populärekonomiska studier av Wired- redaktörer bara för att få sina egna teorier om kulturkonsumtionens ständiga förändring bekräftade. Anderson sammanfattar pedagogiskt och underhållande de senaste årens resa mot ”blockbusterns” död, födelsen av MySpace samt förklaringen till Ebays genomslagskraft. Klaxons – Gravity’s rainbow (Van She Remix) (singelspår) Australiens framtid gör briljant diskorock av Klaxons egna och – redan alldeles tillfredställande – moderna fusion av happy hardcore- möter-EMF.

Det må vara en lika uråldrig som osann kliché att britterna är bäst i världen på att göra tv-dokumentärer. Den brittiska dokumentärfilmens rykte är snarare baserat på ett nästan patologiskt sinne för detaljer, en enorm respekt för excentricitet i alla dess former samt en aldrig sinande tro på att det går att skapa en subkultur kring precis vad som helst.

Last-dokumentären ingår i en serie som innefattat smått briljanta porträtt av den skotske poeten Ivor Cutler, The Falls Mark E Smith och en rörande dokumentation av folkrocklegenden John Martyns benamputation.

Men det är historien om James Last och hans fans – som sedan 60-talets början köpt mer än 45 miljoner av hans album med lättlyssnat symfoniska covers av aktuella hits och bayersk umpa-umpa – som når längst in i hjärtat.

Det handlar om de vi tror verkligen avskyr musik. De som fyller Royal Albert Hall iklädda tyrolerhattar och i skepparkransar dansar jenka till en oändlig umpa-umpaversion av Dancing Queen.

En av musikkritikens allra viktigaste uppgifter är att alltid sätta teori framför praktik.

Att bara gilla musik för att den råkar göra en glad eller lycklig, får en att vilja dansa och skrika ingår inte i vår yrkesbeskrivning. Jag har manualen framför mig och där står det ordagrant att jag malande ska älta och teoretisera tills musikupplevelsen berövats all entusiasm och spontanitet.

Efter att ha sett James Last-fansen dansa i sina egna klubblokaler till hans tolkning av Fågeldansen är detta svårare än någonsin. Att det dessutom framstår som northern soul för ignoranta germanofiler gör ju det hela bara vackrare. Men vad hade detta med Lily Allen att göra? Jo, Alfie, det allra sista spåret på hennes album, är den logiska fortsättningen av James Lasts livsverk. Jag lovar. Skillnaden är minimal, det är fågeldansen i tyrolerhatt, det är umpa-umpa på cockney.

Och jag älskar det. Tack vare Last, både i praktiken och i teorin.

Den brasilianska sextetten CSS debutalbum tampas med ett större problem. På ytan må de framstå som ett svårt retro-experiment där tidningen Vice, designern Kim Jones och Lower East Side/Berlin fortfarande dikterar hur framtiden låter och ser ut. Och CSS singel Let’s make love and listen to death from above borde förstås reduceras till en Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly för den post-ironiska elektroknas- generation som för länge sedan borde ha gått vidare.

Men man måste förlåta dem, ty i all sin retrofuturistiska kärlek till Hot Chips garderob och den där ständigt närvarande Tom Tom Club-hiten har de gjort sommarens allra bästa singel.

Förhoppningsvis gör James Last umpa-umpa av den på sitt nästa och 317:e album.

Om jag hade ägt en bil så hade den här hängt i backspegeln. En del skatemärken gör coolare grejor än andra. Anti Hero är definitivt ett av dom.

Hoppas det är Jill johnsson!? Eller den andra Johnsson eller Ledin. Vad gör man inte för att stå ut med rocktåg o annat elände. Förmodligen så är det väl någon halvkänd Brinkenstjärna-managed dokusåpa människa. Så brukar det ju vara!

På vägen hem träffade vi den här killen. Han kunde tyvärr inte berätta vad han hette!

Julle tycker att den här servitrisen är bäst!?

Världens bästa servitris! Världens bästa tatuering. Blandband!

Staffanstorp hooligans! Dom äter Stockholmare till ftukost!

Det var länge sen jag dansade i 2 timmar i sträck. Först blev man man forcerad till  dansgolvet av 2 servitriser kända från ölcaféet,  sen gick det lite av sig självt. Dj´n körde en massa northern soul som jag inte kände igen, men som var skitbra. På slutet drog han på: Train in vain/ Clash. Going underground/ the Jam+ någon rökare av Arctic Monkeys så då var bara att poga på!   

Jo tack. Dom kör skånskt!

?????????

The place to be!

Jojja o Patience, från London till Sallerupsvägen är det inte jättelångt!

Asiatiskt våld o skate. Det gillar jag.

Jag pratade precis med den här mannen, live direkt från en bilverstad i Stp. Han ska starta en spritblogg! Kan kanske bli lite bowling också.  Man kan sätta ett likamed tecken tillsammans med hans namn såhär:
Fredrik=sprit,bowling och otur med bilar.

Jag gillar gympadojor( eller sneakers som det heter nuför tiden) Det här är årets bästa köp. Dom är inte bara snygga, dom är dessutom supersköna både att gå o skata i. Trycket på innersulan är taget från omslaget  till det första numret av Thrasher magazine. Dom är dessvärre/bättre slutsålda! Har bara sett ett par till i Malmö! 

Det här får ni inte missa. Creature teamet har ett gäng bra åkare, Navarette, Partanen, Hitz mfl.
Ett bättre sätt att tillbringa den här lördagskvällen blir nog svårt att hitta. 

Det här är jag o Jojja. Han är London/Staffanstorpsbo. Jojja och en del andra freaks träffas ikväll på Malmös hetaste krog Sås & Krås.
Den här bilden togs vid 4-tiden en natt i Coogee. Hoppas vi inte blir riktigt lika fulla ikväll!

Här tillbringar jag helst min lediga tid. Idag tillbringade jag 1,5 timme här. Jag åkte i 15 minuter o väntade resten av tiden på att betongen skulle bli torr.( Detta är faktiskt roligare än att se färg torka!)
Till saken hör att jag hela veckan gått o längtat efter regn. Lärdom: Be careful of what you wish for!

Det är jag. Ölkaféet förra året.

Tänkte blogga lite. Eftersom jag själv läser en hel del bloggar så blir man inspirerad(Santo,Harri o en hel massa andra). Vi får se hur det går